Vi är nog ett speciellt folkslag vi föreragare. Det krävs nog en väldigt speciell hjärna för att göra dte vi gör. Ofta får jag frågan om jag inte saknar barnen, om jag inte vill vara hemma mer, hur det är att jobba som jag gör och ändå vara mamma och givetvis hur jag kan pendla som jag gör med min arbetsbelastning och min familj. 

Pendlingen är ju självklart ett nödvändigt ont. Vi har det bra där vi bor, vi trivs och har allt det vi behöver på just den platsen. Och med tanke på att mitt jobb är så hårt prioriterat så får man prioritera bort andra saker. Som i detta fall lägger jag inte mitt eget tycke och min egen smak i första rummet då jag mer eller mindre kan bo vart som helst, utan här är det familjen som får bestämma mest, jag lever och andas och är hemma där de är. Och just nu kräver det 14 mil om dagen av mig. Det är okej, det är bra och det funkar. 

Om jag saknar barnen, självklart, varje dag. Men det är nog här företagar hjärnan kommer in, jag har svårt att vara hemma längre perioder, jag känner mig instängd och rastlös, jag älskar mitt jobb, jag älskar att jobba och där har jag min passion. Om jag inte skulle få utöva den, göra det jag vill och leva på detta sättet så skulle jag inte vara en bra mamma, jag skulle inte kunna ge hela mig till barnen när jag väl är hemma för jag skulle ha ett behov av att komma därifrån. Det låter konstigt, och många av er tycker nog att jag är en dålig mamma som saknar mordersinstinkt och det är okej för mig att ni tycker så, men det är såhär jag fungerar och det funkar bäst. Då måste det få vara så. Tänk vad skönt det är att vi alla är olika. 




Skulle inte jag ha den passionen jag har och vilja göra det som jag gör så skulle mina grabbar i sin tur inte kunna åka hem till sina barn vid fyra som passar dem bäst. Och nej det spelar ingen roll att de då kunde ha haft ett annat jobb, för på det jobbet sitter då någon som fungerar som mig. Någon som byggt upp det och kännt att den kan lägga all sin tid på jobbet, sitt liv, sin energi. Vi fungerar så vi företagare. Vi lever för vårt jobb. 
Hur konstigt det än låter. 






Barbie 



Kommentera 1
Jobbet är väldigt rörligt, det är sällan regelbundna tider och mina tider anpassas - ganska logiskt nog - efter arbetsbelastningen. Nackdelen med att ha ett sådant arbete och utöver detta pendla 2 h/dag gör att det i perioder försvinner stora delar av tiden att lägga på hemmafronten. 




Oftast när jag är ute på kvällsjobb blir det inte bara någon timme utan det blir fler, jag försöker trycka ihop det så jag slipper jobba över flera dagar utan då kör jag på en dag istället, men det resluterar i att jag är hemma mellan 22.00 & 00.00 i runda slängar. Den tider sover barnen, för mig blir det en dusch och raka vägen till säng. Ofast har T redan lagt sig eller gör det när jag duschar. Att sedan lämna huset igen runt 05.00/05.30 innan någon annan vaknat är vissa perioder lite jobbigt. När man är mitt uppe i det så är det inget konstigt med det, man tänker inte riktigt på vad man gör. Tiden springer på. 
Men så helt plötsligt sitter man ner och inser att det är lite udda ändå, att smyga in i ett sovande hus för att smyga ut igen ur ett fortfarande sovande hus. 



Största fördelen jag ser med att göra så är för barnen. Jag får en känsla om att det är bättre för dem att inte se mamma på ett och ett halvt dygn än att bara hinna se mig någon minut på t.ex. morgonen. Det känns nästan bara som att retas. Då är det bättre att jag är borta men sen när jag är hemma så är jag hemma. 



Barbie 
Kommentera 0

Jagad!

Publicerat i: Allmänt
Jag tänkte igår att jag skulle gå av min enroma träningsvärk igår. 
Bra idé. Eller? 
T visade mig ett fantastiskt stråk man kunde gå här i Åtvidaberg som jag inte hade en aning om att man kunde gå, jag känner att jag har sett elljusspåret så det räcker nu senaste tiden. Så nya vägar tag jag tacksamt emot. 

Glad hund som fick bada påvägen. 

Detta stråk leder igenom en kohage som i denna stund ockuperas av kvigor. När jag då gick första varvet med Puff fick vi ett lite stressande sällskap i form av dessa glada, nyfikna ystra kvigor. Jag är som ni vet gammal bonnunge så kvigor är inte ett problem, men jag vet även hur tråkigt det kan bli att få en glad yster kviga över sig. Så det var inte så kul att gå med hund och bli pockad på av dessa. 




Varv nummer två med Roxy valde jag att inte ta genom hagen utan en kortade sväng av detta stråk. Där vi då helt sjuk blir jagade av en grävling. 
Det är alltså nu andra gången i mitt liv som jag blir jagad av detta sattyg till djur. Och jag vet inte vem som var räddast, jag eller hunden, men sprang gjorde vi, visste inte riktigt att jag kunde springa så som vi gjorde då. Och grävlingar med, de är fan snabba för att vara så fyrkantiga! 

Helt jävla galet. 
Och jag som var så nöjd över denna slinga, den är så fin, så trevlig. 
Men osäkert om jag kommer ta den igen. 
\n
 
\n
vill ni se en flåsande Emelie berätta om denna upplevelse föreslår jag att ni kikar in på min instastory. Ni kan se den till ca.22.00 ikväll. 


\n


För övrigt är min träningsvärk inte ett dugg bättre... 

Barbie 





Kommentera 0
Visa fler inlägg