Vabruari

Publicerat i: Allmänt
Vem skriver inte om Vabruari nu förtiden?
Men det är ju svårt att undvika under just denna månad, influensan springer runt från hus till hus och trycker ner familj efter familj, hoppar på oskyldiga barn och slår hårdare än någonsin. 

Men så satt jag där, tidigare i veckan med ett uns av hopp med idiot tanken om att Februari faktiskt snart är slut och att vi otroligt nog kanske detta år kunde få vara befriade från detta, att vi kanske kunde slippa.
Vi vabbade ju nästan två veckor med en ihärdig förkylning i slutet på Januari, det kanske räckte.
Tänk om det var vår grej iår, att vi iår slipper se maten lämna kroppen från fel hål.

Dumma tanke,
idiotiskt.

Jag hatar nämligen magsjukan - ja vem gör inte det tänker ni-
Men såhär. Jag kan ta magsjuka, jag överlever, den brukar inte bita så hårt på mig - jinx- så jag överlever liksom. Oftast en spya, kanske i värsta fall två på samma dag, lite slö den dagen sen är det bra - dubbel jinx- 
Men ni förstår mina barn, mina älskade små barn, jag vill bespara dem på det, det liksom fungerar inte. 
Jag blir en såndär galen hönsmamma med konstant sömnlöshet, konstant ont i magen, konstant oro, hönsar runt med hinkar när de inte ens behövs, känner en oro som hugger som en kniv i magen bara någon av ungarna hostar, stel som en pinne i sängen med barnen bredvid. De sover, jag övervakar - läs stirrar - tolkar in varenda rörelse och vartenda ljud, När det varit tyst en stund försöker jag slappna av, sluter ögonen, hör någon hosta och som på en nanosekund sitter jag där, klavaken med adrenalin som om jag ska springa ifrån en björn med hinken i handen under barnets haka samtidigt som jag sliter upp stackaren i sittande position och där någonstans under en sekunds handling inser jag att det enbart var en hostning och så har jag då rivit upp barnet likt en strikt militär helt i onödan för att jag någonstans målat upp en bild av att min barn kvävs i sina egna spyor för att jag inte reagerat tillräckligt snabbt. 

Med den bilden i huvudet ligger jag där, klarvaken, stirrandes, livrädd och sömnlös.
I tron om att  mina barn ska dö. 

Så har jag hållt på nu, under hela februari, eller egentligen sedan i höstas, M har haft problem med sina luftvägar och där av hotsat tills hans spytt, och varje gång vi kommit till den punkten har jag suttit där som en hönsande militärmorsa med vatten, papper och hink, vaken. 
För ni förstår M fattar inte riktigt att han ska spy, han kämpar emot, han tvingar tillbaka spyan samtidigt som han hostar och gråter, sväljer, hostar, spyr, sväljer gråter och är arg, bredvid sitter jag, militär, höns, vaken. 
Hör P hosta i rummet ovanför mig, målar upp en bild om att hon ligger på rygg och spyr, där med dör. 
Jag hönsar upp och hämtar ner henne till vår säng, ligger kvar och övervakar. 

Morgon, natten har gått bra, hela familjen utvilade, pigga och glada. 
Allt som hände var en host spya och vi kanske klarade oss ändå. - Jinx- 
Trött nervsammanbruten militär höns morsa makar sig till jobbet. 

 
 


 
Barbie 
Kommentera 0

Metoo… Ja ja jag vet vad ni tänker – inte en till kärring som ska tjata om detta… Men jag undrar lite om vissa borde fundera lite djupare på hur vi beter oss i vår bransch. Jag börjar inse att jag nog är den del i det här, för jag har dubbelmoral.

Det är ju ganska uppenbart att jag är kvinna. Och de flesta är som jag emot sexuella övergrepp och trakasseringar. Därför står jag såklart upp och säger ifrån om jag ser eller hör något som går över gränsen… eller gör jag det verkligen?

Jag har en blogg också. Jag har skrivit en del om detta där. När man skriver börjar man se saker. Som företagsledare inom entreprenadbranschen – som jag är – så bör man ju ha järnkoll på det här med hur män beter sig på jobbet. För det är som bekant mycket män i vår bransch. Men nu inser jag att inte ens jag har klarat mig undan. Jag lever snarare i en verklighet där sexuella ”skämt” av olika kvalitet sker dagligen.

Och ni förstår att det är där min dubbelmoral kommer in. Jag tycker ju faktiskt att det är jävligt roligt, och kom igen nu… Kul måste man ju få ha!

Men nu inser jag att jag förstör för andra när jag tycker att det här är kul? Jag förstör både för er stackars pojkar och gubbar som inte då får lära er vart gränsen går, och så förstör jag för de övriga kvinnorna i branschen som faktiskt inte tycker det är kul. Vilket det nog inte alltid är heller.

Borde jag dra en gräns? Eller borde alla andra göra det? Borde vi kanske hitta en gräns tillsammans?

Och vart ska vi i så fall dra den gränsen?

Jag vill inte vara en morsa på jobbet som springer runt och dödar humorn genom att säga ifrån varje gång någon kanske skämtar lite för grovt. Men det där skämtet borde ju helt enkelt aldrig lämna personens mun. Jag tror vi måste hjälpas åt här. I min vardag haglar det av skämt. Kanske mer i vår bransch än i andra. Jag får höra:

  • Vilken jävla röv jag har när jag böjer mig ner vid en plantering.
  • Hur mycket mitt utseende tillför till arbetsplatsen (alltså inte min
    kunskap).
  • Frågor om jag verkligen kan eftersom jag är tjej…
  • Om hur mina tuttar är i vägen för vissa jobb.
  • Om jag inte blev lite skitig under naglarna när jag huggit i.
  • Påpekanden om att jag inte kan köra maskiner, eller bära och lyfta för jag är ju tjej.
  • Vissa som ifrågasätter min menscykel när de får sig en tillsägelse.

Det här bara för att jag är tjej. Borde vi fortsätta så? Såklart inte. Men vi måste vända det tillsammans.

 

Barbie 


Barbie

Kommentera 0
Onsdag. 
En helt vanlig tråkig onsdag. 
Men inte vilken onsdag som helst heller. 
- nej jag pratar inte om alla hjärtans dag- 
Det är nämligen mammas födelsedag. 
Som alla andra 14:e februaris är. 
Nästa år fyller hon jämt.  
Då tänker vi att det är mer värt att uppvakta medan hon ännu är ung. 
Sagt och gjort. 

Jag snubblar över en fantastisk grej med konceptet ballong bud.  
Bokar upp detta och känner mig nöjd. 
Nu kan mamma inte klaga på att hennes barn inte uppvaktar henne, nu skulle hon ju få ballonger! 
R ringer " jag har beställt blombud till mamma från oss! " Han är skit nöjd - antagligen med samma tanke som mig med uppvaktande - 
Jag får då meddela att jag beställt ballongbud från oss. 
Nu kan hon verkligen inte muttra! 
Ballonger och blommor! 

Fantastiskt fint meddelande också! 




När jag sedan dyker upp på hennes jobb med lillasyster för att plocka ut henne på en födelsedags lunch frågar hennes kollegor om hon fyller jämt med tanke på all uppvaktning. 
Men nej ser ni, vi firar bara att hon fortfarande kan kallas ung! 

Och lunch blev det! 
Man fyller bara 49 en gång. Så enkelt är det. 


Men jag bara måste säga att jag bara älskar konceptet med ballongbud. 
Hur underbart som helst! Jag kommer helt klart nyttja det flera gånger! 


Barbie 
Kommentera 1
Visa fler inlägg