Med den situationen vi lever i så går en av oss regelbundet i terapi, 
ett samtal med en annan person som kan bakgrunden, hängd med sedan Mars månad och lärt känna oss och vår familj. 
Varannan gång går vi båda två dit tillsammans och pratar ihop, går igenom senaste tiden, bra ,dåligt, ser framstegen och nerslagen. Pratar om situationer som uppstått som man kanske inte lyckats prata om tillsammans eller kanske inte ens har velat prata om. 

Det är så skönt, det är en befrielse. Att sitta där och få prata utan att känna stressen, vardagen och livet runt omkring med alla måsten. 
Det är ganska konstigt egentligen, men T och jag är faktiskt ganska bra på att prata med varandra, berätta om de dåliga dagarna, förstå när den andra behöver utrymme. 
Men när vi sitter där så ser jag att vi kanske inte är så bra som vi tror, det kommer fram något annat under de här tillfällena som annars inte kommer fram, men framförallt så kommer de fram på rätt sätt. 
Hemma i den vanliga miljön så tas allting så förhastat, man kanske inte lyssnar, eller än mindre tänker på hur man pratar, ibland tänker man inte på helheten, ser inte de positiva sakerna i det negativa. 
Men där och då, i det där rummet så ser man även de bra, man tänker på hur det läggs fram och lyfter de bra sakerna i situationen medan man pratar om det som hände och hur det blev. 

Med ett par andra ögon och en erfarenhet som kan berätta om reaktioner, sätt att förhålla sig till, hur hjärnor med olika diagnoser ser, tänker, känner och reagerar olika. 
VAD det är som framhäver reaktionen och vad den egentliga bakomliggande känslan till just den reaktionen är. 
Och så sitter man där, med ett enda stort AHA i huvudet. 
Man får så mycket förklarat med så få enkla ord som man innan kanske inte såg, utan som i ens egna ögon tidigare bara såg dumt ut. 

Bästa frågorna som ställs där inne i det rummet är hur var och en av oss vill att den andra ska göra så den kan hjälpa istället för att stjälpa. Hur vill jag att T ska göra när han bryr sig sådär mycket om mig så att det blommar över när han blir rädd. Hur vill T att jag gör så han inte känner sig undan röjd och glömd när jag ångar på. 
Hur vill vi tillsammans hantera vardagen för att båda ska flyta som bäst, när ska vi bromsa varandras framfart och när ska vi öppna upp spåret och låta den andra ånga på, när ska vi bry oss nära tätt inpå och när ska vi kanske bara bry oss på lite avstånd. 
Hur ska vi prata, när ska vi prata och hur mycket ska vi lyssna. 
Vid vilka tillfällen ska vi tolka och när borde vi egentligen bara låta det vara. 
 
Jag anser att alla par egentligen borde få privilegiet att få göra detta, eller egentligen ta sig möjligheten att göra detta. Jag kan inte förstå varför det ska vara någon form av tabu, det är bra, det är smart och jag tror alla skulle behöva testa det, med eller utan diagnoser, med eller utan barn, med eller utan deprission. 
Tänk så mycket vi skulle lära oss om vi kunde lyssna och faktsikt förstå. 

bilden är tagen precis vid dörren påväg till dagens terapi. 

Jag väljer att spendera mina dagar precis där, precis bredvid det där blyga leendet, bredvid den där mannen som älskar, hatar, bråkar, smeker, bryr sig lite för mycket, bryr sig lite för lite, skrattar och skriker, allt i ett, en helhet i ett perfekt paket med armar som håller om mig som ingen annan kan, med pussar i min panna som ingen annan kan ge som han. 
Tillsammans i vårt eget lilla kaos bygger vi vårt liv, oss. Han och jag. 
 
 
Barbie