Min rädsla

Publicerat i: Allmänt
Det absolut effektivaste sättet att bota rädsla är genom att agera. Ofta är rädslan som störst innan man gör det som skrämmer en, istället för när man faktiskt gör det. Genom att agera så besegrar du rädslan med tanke på att det inte är något farligt du faktiskt gör. Utmana rädslan och utsätt dig för saker som gör dig obekväm. Detta kan vara det absolut mest effektiva sättet att utvecklas på. Genom att helt enkelt lämna sin komfortzon och utmana rädslan.
 
Obekväm ? Så in i h. 
Rädd? Som satan 
Flodhäst ? Mer som en heffaklump. 
Men jag utmanar, testar och faktiskt gör det. 
Jag är iallafall nöjd, även om jag inte gör det snyggt så hänger jag där, livrädd och svettig. 
Men nöjd. 
Jätte nöjd faktiskt.
 
 
 
Det börjar med att man inte alls känner sig sådär snygg som man faktiskt skulle vilja vara, sådär snygg som man tror att man ska vara redan från start. 
Man hade liksom målat upp någon slags fantasi om att så fort man ställer sig vid stången så är man snygg och smidig, 
Men låt mig berätta en hemlighet, Det är man absolut inte. 
Man - läs jag - är ovig, otränad och stel. Sen börjar man inse hur galet svårt allting är och då blir man genast ännu mer stel och heffaklumpslik. 
 
Att stå där vid en stång och lära sig alla de här grejerna, varje sak blir svårare och man känner sig klumpigare gör det inte lättare, sen kommer man liksom till någon spärr. 
Man slutar lita på sig själv, för allting man gör på stången handlar om att lita på sig själv, att tro på sig själv. 
Gör man inte det blir hindret enormt. 
Mitt hinder vid stången är högre än mount everest. 
Jag är rädd, jag känner mig klumpig, jag blir stel och litar inte på att jag håller mig kvar. 
Svetten rinner bara av tanken på att jag ska kasta mig upp. 
hinder, stress, svett. 
Det värsta är nog egentligen att jag faktiskt har ramlat ner en gång med huvudet först. 
Och ingenting hände, allting gick bra. Det var liksom inte värre än så. 
Men ändå så står jag där, räddare än någosin svettigare än någosnin, skräckslagen inför att ramla ner igen. 

Så jag tar små steg, små små små steg, prövar, testar, pressar mig själv och gör allting som jag känner att jag kan. Tillslut så hänger jag helt plötsligt där, inte smidigt, inte snyggt, men jag hänger. 

Rädslan är inte förbi och jag är fortfarande rädd för att göra det igen, 
men det går, det ska gå. 
Och en vacker dag så ska jag göra allt det där på stången och samtidigt vara bekväm, inte snygg, inte porrig, inte för någon annan, utan för mig själv. För att jag lär mig lite på mig själv och blir bekväm i mig, att göra och att vara. 

Jag kan, jag vill, jag ska, 
Även om det tar flera år. 
 
 
Barbie