Jag lever med vetskapen om att jag är grym på att prata, eller alltså grym är nog inte tillräckligt, jag är fantastisk, duktig, bra, extrem.
Japp extrem, det är ett bra ord, jag kommer hålla mig till det ordet för att beskriva mitt pratande.

Det som händer när man som jag är medveten om hur extremt bra man är på att prata är att man laddar inför möten, inte inför möten så som andra gör med att kanska förbereda sig på vad de ska säga, hur de ska säga det, vilka frågor de ska ställa för att hålla samtalet igång mm, Nej nej utan min förberedelse går ut på att för mig själv tänkta ut vad jag INTE ska säga, hur jag inte ska säga det, hur jag ska göra för att inte säga det och hur jag ska tänka för att inte säga det.
Jag förbereder mig på frågor att ställa så även de andra får prata, och missförstå mig inte nu, jag älskar att höra andra prata, lyssna och förstå, men det är liksom bara så att jag kan prata, och jag gör det så jävla bra, så det är sällan någon annan får prata, eller ger dem mig korta svar på mina bra frågor så pratar jag gärna lite till åt dem,
Det slutar aldrig, orden i mitt huvud tar aldrig slut, jag kan liksom inte rå för det, de bara finns där och de bara måste ut.
Ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett efter ett.

Så inför ett möte tänker jag på hur jag inte ska prata,
Efter mötet sätter mig i bilen och innan jag ens hunnit starta så slår tanken mig '' pratade jag för mycket nu?''
Så fortsätter det, inte prata inte prata inte prata inte prata, jag pratar pratar pratar, i fikarummet, i korridoren, i mataffären, i bilen, på telefonen, på verkstaden, och varje gång, så fort jag blir ensam,
''pratade jag för mycket nu? ''
Jag menar hur svårt kan det va att vara tyst? 
Tydligen väldigt svårt, alltså jätte svårt. och just där, just då mittemellan ord 674 & 892 tänker jag inte på det, tanken slår mig inte ens, så jag slänger ur mig några ord till, sen sitter jag där, efteråt, '' fick de andra ens säga något alls?'' 

Jag avundas er som kan vara tysta, alltså på riktigt, hur gör ni? Jag vill med kunna sitta där och inte ha något att säga,
Hur kan ni INTE ha något att säga?
Eller har ni det? har ni en miljon ord och meningar i huvudet som finns där? och har ni det, hur i helvete håller ni kvar dem där?
 
 
 

Barbie
Har jag skrivit för mycket nu?