Jag har pratat lite av och till med lite krypterade ord om hur vi lever med psykisk ohälsa i vår familj och hur T även lever med sin ADHD.

Det är en diagnos han fick väldigt sent i livet och jag kom in i hans liv ungefär i samma stund.
Så det är något som vi har fått jobba på tillsammans, han har behövt tid för att kunna växa in i sin roll och förstå hur man hanterar sin ADHD utan att låta den begränsa dig.
Likaså har jag fått växa in i rollen med att förstå hur ADHD fungerar, lära mig hantera vad som är okej och inte okej trots en diagnos.

Samtidigt som vi lever men den utvecklingen och processen har vi sprungit fram i livet snabbare än någonsin, framförallt med tanke på våra två fantastiska barn.
Mitt i allt detta sitter jag på en ägande VD position 8 Mil hemifrån som drar i mig mer än någonsin.
Ett jobb där vi just nu springer framåt och satsar, ser utvecklingen och som tar all min vakna tid.
 
Hur får man ihop livet då? 
Hur får man tiden att räcka till och är kan man vara tillräckligt mycket tillräckligt bra på alla punkter sammtdigt ? 

Kan man vara en bloggande tvåbarnsmamma med VD som yrke mixat med annhörig, fru och stöttande partner? 

För att man åtminstånde ska ha någon liten chans att lyckas med detta så tar vi väldigt mycket hjälp av T:s mamma. Hon är en pärla som hjälper till att hämta och lämna barnen på dagis. Hon  har dessutom barnen kvar över natten minst en gång i veckan. 
Konstigt kan många tycka då T jobbar 07.00 - 16.00. 
Men det fungear inte riktigt så. T behöver avlastning för att orka sig igenom en vanlig vardag. En sån vardag som alla andra lever och tar sig igenom, men för honom är den vardagen lite jobbigare, lite tyngre, lite mer anstängande och kräver en hel del mer energi. 
Att för honom komma hem tre dagar i veckan med barnen utan mig efter en arbetsdag är inte något som man gör på en handvänding. Att ta sig igenom arbetsdagen, hämta två trötta barn på dagis och komma hem utan en hjälpande hand. 
 
Jag har höga krav på jobbet, två dagar i veckan börjar jag senare och slutar tidigare för att kunna hämta och lämna på dagis utan att sätta dem där från 06.00 till 18.00 vilket gör att jag jobbar längre de andra dagarna. 
Och jobbar man mer än 40 h veckan och ska sluta tidigt två dagar då blir gärna de andra dagarna ytterligare lite längre. 
 
Därför har vi hjälp, hjälp minst en gång i veckan för att T ska kunna komma hem kravlöst och få samla huvudet själv, en dag jag då jobbar på. Den dagen brukar jag sällan komma ifrån kontoret innan 20.00. plus en timmes restid. 
 
Många anser att det bara är att rycka på axlarna och ta tag i livet, alla andra gör det och det måste göras. 
Andra anser att jag väljer min karriär och mitt jobb framför mina barn och man. 
Somliga anser att vi är bortskämda som har S och inte '' kan ta hand om våra egna barn'' 
 
Men vet ni jag kommer aldrig lyssna, jag kommer inte misströsta och jag kommer inte skämmas. 
Jag kommer aldrig skämmas över T:s hälsa och diagnos. Det är något som är, och det är inte min T utan. 
Det ger oss styrka och vi lär oss så mycket om varandra. Det kräver 100 % tillit och samtal, även om vi kanske inte är perfekta och inte alltid gör det så bra, men vi gör det, vi lever lär och älskar ovillkorligt. 
 
Jag kommer aldrig lyssna på orden om att jag är en dålig mamma och fru, jag kommer alltid lyfta huvudet högt och älska att jag får göra båda sakerna. Min familj och ett jobb som jag brinner för. 
Jag kan göra båda sakerna, jag vill göra båda sakerna och jag kommer fortsätta göra båda sakerna. 
 
Jag kommer aldrig gömma det faktum att vi tar hjälp med våra barn, att vi har avlastning och inte har dem hemma minst en gång i veckan så att jag kan jobba och T kan få ladda sina batterier. Bara för att vi inte lever helt efter normen så betyder det inte att vi lever fel. Och det betyder inte att våra barn blir åsidosatta, tvärt om vi ger dem vår tid och kärlek och fixar livspusslet utifrån deras mående och bästa. 
 
Hur kan det inte vara okej att leva lite utanför ramarna? 
 
 
Tills döden skiljer oss åt. 
 
Barbie
Kommentera 1

Tatuering

Publicerat i: Allmänt
Igår fick jag lägga mig på bänken igen för att fortsätta på ryggen.
 
Såhär lycklig blir jag när jag får lägga mig på den bänken. 
Hos fantastiska Mia också, det gör absolt inte saken sämre. 
Jag är mer nöjd med gårdagens tatueringstid med då jag fixade smärtan mycket bättre och det kändes mer hanterbart än sist. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så nu har vi bara bakgrunden kvar innan ryggtavlan äntligen är färdig. 

Här har vi hur ryggen såg ut innan vi la dit nålen 
 
 
 
 
Och efter
 
 
 
Det är en hel del skuggor som har gjorts. sista färgerna har lagts i och så fyllde vi även i texten. 

Texten är en syskontatuering som jag och min bror har. 
Han har den texten han också på sina axlar, en annan font och en annan tatuering runt, men texten är densamma som mig. 
''vanställd & Skelögd'' 
 
Det är något vi kom på när jag var ungefär 16 eller 17 år att vi skulle göra. Och det gjorde vi. 
Nu pratar även våra småsyskon om att även de vill göra den. Och det skulle vara väldigt roligt om de faktiskt gjorde det. En väldigt annorlunda syskontatuering som vi alla fyra har. 
Lillasyster är nu 15 år så det är ju några år kvar innan hon får gadda sig, men jag tror nog att hon har kvar den viljan även när hon blir 18. 
 
 
Så efter gårdagens sittning började vi planera nästa bygge. Min arm. 
Den är nästan färdigmålad och jag är så exalterad inför den starten. 
Jag har tagit hjälp av en tjej som jag växte upp med för att måla den, hon är helt fantastiskt duktig på att måla och under min uppväxt har jag alltid avundats henne för hennes talang. 
Men nu har jag valt att utnyttja den och hon har fått måla åt mig, min design och mina önskemål har hon fått satt ner på papper. 
Som jag längtat efter att få sätta det på armen. 
 
Att tatuera sig är som en drog, har man väl börjat så är det nästan omöjligt att sluta. 
Man vill bara ha mer och mer och mer och mer. 
 
Herregud, jag kommer sluta som en ända stor bläck fläck... 
Men lika glad för det är jag. 
 
 
Barbie 
 
 
Kommentera 0
Nu har jag i två inlägg pratat om mina loppisfynd från i söndags.
Så jag tänkte att jag kanske ska visa dem med.

 
Tadaaaaa min fantastiska jordglob! 
Visst är den fin? 


Okej en bild till bara för att jag vet att ni vill se den. 
 
Jag har en hylla hemma ovanför tv:n. 
En sån där sjukt tråkig fyrkantig bred tjock hylla som man fäster upp utan att fästena syns. 
Där just på den hyllan ställer jag mina fina loppisfynd som går i en mörkare brun ton. 
 
 
Okej jag inser nu när jag ser bilden så är det inte lika fint som det faktiskt är i mina ögon när jag tittar på hyllan i verkligheten. Eller så kan det vara så enkelt att jag borde lära mig ta bättre och mer rättvisa kort. 
där hade vi det igen, min oförmåga att fotografera. Jag borde verkligen lära mig det. 

Och där hade vi ett rörigt väldigt otydligt inlägg. 

Men ni fick ju se en liten del av mina loppisfynd iallafall. 
Och det var väl kul? 

Barbie 
 
Kommentera 0
Visa fler inlägg