Jag har pratat lite av och till med lite krypterade ord om hur vi lever med psykisk ohälsa i vår familj och hur T även lever med sin ADHD.

Det är en diagnos han fick väldigt sent i livet och jag kom in i hans liv ungefär i samma stund.
Så det är något som vi har fått jobba på tillsammans, han har behövt tid för att kunna växa in i sin roll och förstå hur man hanterar sin ADHD utan att låta den begränsa dig.
Likaså har jag fått växa in i rollen med att förstå hur ADHD fungerar, lära mig hantera vad som är okej och inte okej trots en diagnos.

Samtidigt som vi lever men den utvecklingen och processen har vi sprungit fram i livet snabbare än någonsin, framförallt med tanke på våra två fantastiska barn.
Mitt i allt detta sitter jag på en ägande VD position 8 Mil hemifrån som drar i mig mer än någonsin.
Ett jobb där vi just nu springer framåt och satsar, ser utvecklingen och som tar all min vakna tid.
 
Hur får man ihop livet då? 
Hur får man tiden att räcka till och är kan man vara tillräckligt mycket tillräckligt bra på alla punkter sammtdigt ? 

Kan man vara en bloggande tvåbarnsmamma med VD som yrke mixat med annhörig, fru och stöttande partner? 

För att man åtminstånde ska ha någon liten chans att lyckas med detta så tar vi väldigt mycket hjälp av T:s mamma. Hon är en pärla som hjälper till att hämta och lämna barnen på dagis. Hon  har dessutom barnen kvar över natten minst en gång i veckan. 
Konstigt kan många tycka då T jobbar 07.00 - 16.00. 
Men det fungear inte riktigt så. T behöver avlastning för att orka sig igenom en vanlig vardag. En sån vardag som alla andra lever och tar sig igenom, men för honom är den vardagen lite jobbigare, lite tyngre, lite mer anstängande och kräver en hel del mer energi. 
Att för honom komma hem tre dagar i veckan med barnen utan mig efter en arbetsdag är inte något som man gör på en handvänding. Att ta sig igenom arbetsdagen, hämta två trötta barn på dagis och komma hem utan en hjälpande hand. 
 
Jag har höga krav på jobbet, två dagar i veckan börjar jag senare och slutar tidigare för att kunna hämta och lämna på dagis utan att sätta dem där från 06.00 till 18.00 vilket gör att jag jobbar längre de andra dagarna. 
Och jobbar man mer än 40 h veckan och ska sluta tidigt två dagar då blir gärna de andra dagarna ytterligare lite längre. 
 
Därför har vi hjälp, hjälp minst en gång i veckan för att T ska kunna komma hem kravlöst och få samla huvudet själv, en dag jag då jobbar på. Den dagen brukar jag sällan komma ifrån kontoret innan 20.00. plus en timmes restid. 
 
Många anser att det bara är att rycka på axlarna och ta tag i livet, alla andra gör det och det måste göras. 
Andra anser att jag väljer min karriär och mitt jobb framför mina barn och man. 
Somliga anser att vi är bortskämda som har S och inte '' kan ta hand om våra egna barn'' 
 
Men vet ni jag kommer aldrig lyssna, jag kommer inte misströsta och jag kommer inte skämmas. 
Jag kommer aldrig skämmas över T:s hälsa och diagnos. Det är något som är, och det är inte min T utan. 
Det ger oss styrka och vi lär oss så mycket om varandra. Det kräver 100 % tillit och samtal, även om vi kanske inte är perfekta och inte alltid gör det så bra, men vi gör det, vi lever lär och älskar ovillkorligt. 
 
Jag kommer aldrig lyssna på orden om att jag är en dålig mamma och fru, jag kommer alltid lyfta huvudet högt och älska att jag får göra båda sakerna. Min familj och ett jobb som jag brinner för. 
Jag kan göra båda sakerna, jag vill göra båda sakerna och jag kommer fortsätta göra båda sakerna. 
 
Jag kommer aldrig gömma det faktum att vi tar hjälp med våra barn, att vi har avlastning och inte har dem hemma minst en gång i veckan så att jag kan jobba och T kan få ladda sina batterier. Bara för att vi inte lever helt efter normen så betyder det inte att vi lever fel. Och det betyder inte att våra barn blir åsidosatta, tvärt om vi ger dem vår tid och kärlek och fixar livspusslet utifrån deras mående och bästa. 
 
Hur kan det inte vara okej att leva lite utanför ramarna? 
 
 
Tills döden skiljer oss åt. 
 
Barbie
#1 - - Michelle:

Vem fan vill leva innanför någon jävla påhittad fyrkantig ram?
Kör ert race!
Vad gäller adhd:n blir det enklare ju mer man lär, jag fick också diagnos sent. Klokt att bromsa ibland med adhd. Det är lätt att man pushar sig själv för hårt och under lång tid... man går upp i högvarv och tillslut tappar man kontrollen och kan inte längre varva ner... en balansgång :)

Svar: Du har så rätt så! Jag är så glad att vi tar hjälp i vardagen så att allting får rinna på och så vi båda två får varva ner och hinna med.
Barbiefitta