Dåtid

Publicerat i: Allmänt
En gång i tiden var ett tag sedan nu. 
 
När jag var 12 år köpte jag min första häst. Jag var redan på den tiden rastlös och driven, dålig på att sitta still och ville ha saker att göra hela tiden. Jag tror man blir så när man är uppvuxen på gård, arbetet tar aldrig slut. 
Så när jag ändå hade saker att göra så tänkte jag att jag skaffar mig lite till. 
Så min första häst kom till mig på gården. 

Min första och största kärlek. 

 
 
 
 
En alldeles för överviktig fjording med ännu mer envishet i sig än vad tio åsnor tillsammans har. Men oj som jag älskade henne. Hon var enkel att ha och göra med ändå och för lat för att bli rädd för något eller ens irriterad. 
Hon älkade all slags närhet hon kunde få, sen vad jag gjorde för att ge genne den spelade henne ingen roll, bara jag var där. 

I samband med Lina kom en liga till hästar in på gården, jag ville inte ha henne stå själv, så allt jag egentligen letade efter var sällskap. Vad passade då inte bättre än två shettisar och en gammal dam som behövde lugn sina sita år. 
 
 
 
Tyvärr fick vi ganska omgående avliva en av shettisarna pågund av kraftiga ryggproblem, men Mio som ni ser på bilden hängde med hela vägen. Egen gosig shettis som gjorde allt som man inte fick göra. Jag tror inte han stod inne i hagen en hel dag trots att vi till slut drog så mycket som fem trådar runt hagen, men det hjälpte inte. 


Den äldre damen Queen of May - Majsan som vi kallade henne - var allt annat än en lugn dam som behövde få vila sina sita år. Oj som vi for fram på åkrarna och flög över hindrena. Vilken dam, vilken energi och ork! 
Hon hängde med på hela resan och levde sina sita 5 år som en aktiv ridhäst. Som jag lärde mig på henne. 
Men det magiska med henne det var som om hon visste allt, satte vi upp min lillasyster på henne - som ni ser på bilden - så gick hon så lugnt och försiktigt, lyssnade på minsta vink och gjorde aldrig något skutt eller liknande, hon blev så snäll. 
 
En kort period trillade travaren Miss Marilyn in i stallet. 
Det var en snabb häst må jag säga! Egen, trodligen någon form av diagnos men super fin, hon hade något form av tix där hon konstant gick och drog rungan in och ut ur munnen. 
 
Efter Missan - som vi kallade henne- klampande en stor kluns in i mitt hjärta. 
Balder. 
 
Nordsvensken som åt upp mig med sin charm och sitt utseende. 



Som mest jonglerade jag med fem hästar samtiidgt och pluggade. 
Men när vi i December valde att att starta upp bolaget medan jag fortfarande gick sista året i gymnasieet så fick jag komma till den insikte om att jag tyvärr inte skulle kunna ge dem den tiden de förtjänade. Jag förstod att jag aldrig kommer kunna ge dem det jag vill och att de på så sätt skulle ha det bättre någon annanstans. Hos någon som hade tiden för dem. 

Som jag saknar dem. 


Barbie