Under nålen. 
Jag hatar att ligga under nålen. 
Jag älskar det egentligen, men varje gång jag är under den hatar jag mig själv för att jag alltid gör det. 
 
 
 

Mellan sittningarna går jag runt som en uppkäftig tupp och tänker för mig själv att nästa gång, ja nästa gång då jävlar. Det är ju inte så hemskt ändå, jag överlever det, jag kan, jag ska, och jag ska tänka bort smärtan. Den är ju ingenting! 
 
 

BAM! 
Luring, under nålen igen och jag vill gråta som ett litet barn som fick strumpor i julklapp. 
På detta blir jag sedan så jävla arg på att jag tycker att det gör ont. Såhär ont har det inte gjort alla andra gånger
- säger jag varje gång- 
Snacka om att tatuera sig är som att föda barn. En timme senare så sitter man där o bah, ääääh vafan det är lugnt, så farligt var det inte, jag kan lätt göra det igen. Och så när värkarna drar igång igen på nästa unge är det som en käftsmäll och man frågar sig själv gång på gång hur dum i huvudet man är som tänkte att man skulle gå igenom detta igen. 
Människan är en korkad varelse. 

Men tur är väl det för annars så skulle alla bara ha en unge och en halv tatuering. 
 
 
 
Barbie 
   öm idiot.