Vi måste prata.

Publicerat i: Allmänt
Vi måste prata ärlighet. 
Svensson ärlighet. 
Alltså den som inte existerar. 
Jag pratar såklart om den ärligheten - som inte existerar- när det är något med personen framför oss och dess utseende. Låt mig förklara. 
En gång i tiden hade jag en lunch med en person vars knapp till skjortan på magen hade åkt upp, och där tittade en del av personens mage på mig, den liksom bara var där. 
 
 

Jag tycker inte det blir så jobbigt egentligen, det som gör det lite jobbigt är den punkten där att jag vet hur jobbigt det hade varit om det var mig det hände. 
Tänk att komma tillbaka till kontoret och se att naveln tittar ut, alla tankar. Hur länge har den tittat ut? Hur många har den hälsat på? Hur många har hälsat tillbaka? 

Eller om man ser en person som har en snordroppe på näsan, mat i mungipan, maskara på kinden. 
När är det okej att man säger till och när är det inte okej att man säger till. 
Måste man ha en viss relationsnivå eller är det bara att påpeka. 

Jag vill ju hellre veta än att få timmar senare stå som ett fån och undra över hur många som sett. 
Hellre en person som dessutom påpekar än tio personer som inte säger något. 
Eller tänker jag fel där? 



 
 
Barbie