Jag kunde inte låta bli att spåna vidare en del i Bingo Rimérs inlägg på instagram förut idag, 
Där skriver han om hur Katrin tycker han skämmer bort deras barn när det kommer till saker. 
Bingo påtalar att han enbart ger dem det de vill ha när det kommer till aktiviteter och liknande saker, 
så länge de rör på sig och lever ett aktivt liv kommer han alltid stötta sina barn och ge dem rätt grejer för att kunna fullfölja just den aktiviteten. 

Jag har alltid gillat hur Bingo tänker och jag delar en hel del av hans åsikter. 
Jag ser även hur han tänker och hur han menar. 
Där emot ser jag även vad Katrin menar, jag jobbar nog lite mer som henne. 
Bortskämda barn är bland de värsta jag vet, jag vill att mina barn skall vara förberedda på livet och ska lära sig att livet inte går ut på att glida runt på bananskal. Jag kämpar för att kunna ge mina barn ett bra liv, ett standard liv, ett liv utan oro för att behöva frysa eller vara hungriga, Men lyx är inget jag strävar efter att de ska få vänja sig med. 

Dock är ju Bingos tanke inte dum och jag kan se vad han menar med den. Det är ganska enkelt och se att han kan tänka så öppet och brett om just den grejen med tanke på att han lever med lite högre standard än många andra. Det är lätt att bestämma sig för vad sina barn ska få och hur mycket om man har den  möjligheten, en möjlighet som för många andra inte existerar. För en del föräldrar är det en jobbig situation bara att ens kunna erbjuda en aktivitet, en sport, en syssla. Hur ska man kunna hitta en fin linje på vad som är att skämma bort och på vad som är att ge stöd till rätt grejer? Att mina barn ska ha stöd och en chans till ett aktivit liv kommer jag aldrig sätta stopp för, men finns det en gräns för hur mycket aktiviteter och hur mycket grejer de kan få innan det blir bortskämdhet? 
Och vad räknas som en aktivitet? Ett par veckor i fjällen varje vinter där de växer ur sina skidor innan nästa år så nya måste köpas, bara för att de ska bli uppmuntrade? 
Det är nog kanske på gränsen till att skämma bort. 
Men samtidigt så brukar jag alltid säga, kan man så ska man. 
Frågan är nog bara vart gränsen går? Vart drar ni er gräns? 
 
 
 
 
Barbie 
Kommentera 1
 
 Sängen är full, för att jag är hönsig. 

Jag lovade mig själv när jag väntade första barnet att de minsann aaaaldrig skulle sova i våran säng. 
Jag har sett skräck exempel på föräldrar som lever ett helvete när de försöker lära barnen sova i sina egna sängar, jag har sett föräldrar som aldrig får en stund tillsammans för att de har någon yrboll ligger emellan dem, jag har sett föräldrar som aldrig får sova då barnen inte ligger still i sängen, jag har sett föräldrar ha sina barn bredvid sig i sängen upp till så långt som sju års ålder för att de inte orkar ta fajten på kvällen.  
Jag har sett barn vara ostabila och otrygga med att sova i sina rum, jag har sett barn som är rädda för att sova själva, jag har sett hushåll drabba samman för att ingen får sova som de ska. 
 
Och jag svor, att det aldrig skulle bli vi. 

Det roliga är att jag lyckades, barnen har alltid sovit i sina sängar, från dag ett. 
Vi har fått sova själva genom spädbarns åren. 
Men på senaste tiden har det hänt någonting, jag har börjat hönsa, och oj som jag har börjat hönsa. 
Sjukdommar, tröga luftvägar och spyor, det är ju bäst att de sover mellan oss. 
Så jag kan ha koll. 

Och  nu ligger vi där, var och varannan natt i en stor säng som aldrig tycks bli tillräckligt stor även om vi till och med köpte en större, den är för trång. 

Jag minns hur jag längtade efter att barnen skulle komma ut ur magen så jag kunde slippa få deras små händer och fötter intryckta mellan mina revben, jag längtade efter att få slippa kickboxningen som pågick konstant med min kropp som rink. 

Och ni ligger jag där, var och varannan natt i min egna stora säng med kickboxning och slag inte bara i magen utan på halsen, benen och ansiktet, helt plötsligt har hela jag blivit rinken tillsamman med min man som ligger två meter bort. 

Men de andas, de lever och de spyr inte. 
Jag kan nog ta att vara rinkt något år till trottsallt. Och får nog erkänna att jag kanske hade lite fel i början om att aldrig ha barnen i våran säng. 
 
 
Barbie 
    Hönsar runt på 6.5 cm 
Kommentera 0

Vabruari

Publicerat i: Allmänt
Vem skriver inte om Vabruari nu förtiden?
Men det är ju svårt att undvika under just denna månad, influensan springer runt från hus till hus och trycker ner familj efter familj, hoppar på oskyldiga barn och slår hårdare än någonsin. 

Men så satt jag där, tidigare i veckan med ett uns av hopp med idiot tanken om att Februari faktiskt snart är slut och att vi otroligt nog kanske detta år kunde få vara befriade från detta, att vi kanske kunde slippa.
Vi vabbade ju nästan två veckor med en ihärdig förkylning i slutet på Januari, det kanske räckte.
Tänk om det var vår grej iår, att vi iår slipper se maten lämna kroppen från fel hål.

Dumma tanke,
idiotiskt.

Jag hatar nämligen magsjukan - ja vem gör inte det tänker ni-
Men såhär. Jag kan ta magsjuka, jag överlever, den brukar inte bita så hårt på mig - jinx- så jag överlever liksom. Oftast en spya, kanske i värsta fall två på samma dag, lite slö den dagen sen är det bra - dubbel jinx- 
Men ni förstår mina barn, mina älskade små barn, jag vill bespara dem på det, det liksom fungerar inte. 
Jag blir en såndär galen hönsmamma med konstant sömnlöshet, konstant ont i magen, konstant oro, hönsar runt med hinkar när de inte ens behövs, känner en oro som hugger som en kniv i magen bara någon av ungarna hostar, stel som en pinne i sängen med barnen bredvid. De sover, jag övervakar - läs stirrar - tolkar in varenda rörelse och vartenda ljud, När det varit tyst en stund försöker jag slappna av, sluter ögonen, hör någon hosta och som på en nanosekund sitter jag där, klavaken med adrenalin som om jag ska springa ifrån en björn med hinken i handen under barnets haka samtidigt som jag sliter upp stackaren i sittande position och där någonstans under en sekunds handling inser jag att det enbart var en hostning och så har jag då rivit upp barnet likt en strikt militär helt i onödan för att jag någonstans målat upp en bild av att min barn kvävs i sina egna spyor för att jag inte reagerat tillräckligt snabbt. 

Med den bilden i huvudet ligger jag där, klarvaken, stirrandes, livrädd och sömnlös.
I tron om att  mina barn ska dö. 

Så har jag hållt på nu, under hela februari, eller egentligen sedan i höstas, M har haft problem med sina luftvägar och där av hotsat tills hans spytt, och varje gång vi kommit till den punkten har jag suttit där som en hönsande militärmorsa med vatten, papper och hink, vaken. 
För ni förstår M fattar inte riktigt att han ska spy, han kämpar emot, han tvingar tillbaka spyan samtidigt som han hostar och gråter, sväljer, hostar, spyr, sväljer gråter och är arg, bredvid sitter jag, militär, höns, vaken. 
Hör P hosta i rummet ovanför mig, målar upp en bild om att hon ligger på rygg och spyr, där med dör. 
Jag hönsar upp och hämtar ner henne till vår säng, ligger kvar och övervakar. 

Morgon, natten har gått bra, hela familjen utvilade, pigga och glada. 
Allt som hände var en host spya och vi kanske klarade oss ändå. - Jinx- 
Trött nervsammanbruten militär höns morsa makar sig till jobbet. 

 
 


 
Barbie 
Kommentera 0
Visa fler inlägg