Jag har ju aldrig varit sådär jätte varken intresserad eller dutkig på allt som har med nål, tråd och tyg att göra. 
Jag kan inte minnas att jag någonsin kört en symaskin, - fråga inte om det här med syslöjd och skola, det är svårt och förklara- så jag har liksom aldrig riktigt blivit bra på det här med händigt hemmafrus jobb. 
Men sen tänker jag ju emellanåt '' hur svårt kan det vara'' 
Dock slutar det alltid med att jag lämnar över jobbet till någon annan i min närhet som kan det här med att sy. 
T.ex är min mamma fantastiskt duktig på att sy, min svärmor likaså, dessutom bor hon ju nära så det är ju behändigt. Sen har vi ''tant'' Lena med från T,s familj som jobbar med detta. Kan liksom inte bli bättre. 

Jag har även blivit bortskämd med en envis man som tänker likadant som mig '' hur svårt kan det va'' skillnaden är bara att han faktiskt gör det. Så vår senaste tid har det varit han som har haft ansvaret över att sy fast knappar och liknande. Övrigt jobb eller liknande är jag snabb med att lämna iväg. 

Men ibland blir man liksom låst i ett hörn med envishet, eller kanske rastlöshet. Jag vet inte vad. 
Såhär är det vårt älskade dubbelsängsduntäcke - jag älskar, T hatar - gick sönder i tvätten för några veckor sedan, ett hål som genererade i tusentals fjädrar överallt. Att öppna torktumlaren blev en chock. Och jag tömmer den fortfarande på fjädrar. 
Till min skräck och besvikelse, T:s glädje. 
Så när man då är två ett förhållande var av en syr, tror ni denna människa syr ihop något som hen ej är intresserad att ha? Nästan till och med är glad att bli av med - nej han har aldrig sagt det, men jag vet, jag bara vet, jag känner hans glädje.- 

Vilket då leder till att jag igår, ensam hemma med sonen som krypit till sängs slås av tanken '' hur svårt kan det vara'' som dessutom leder till agerande. - Helt jävla otroligt - 
Svärmor säger åt mig att ta en tunn nål. Redan där går det åt helvete då tråden ej får plats i ögat på de tunna nålarna. Där sitter man, i rutiga pyjamasbyxor, blött droppande hår - då jag är för lat för att torka det ordentligt- 
utan BH i en alldeles för stor T-shirt som för övrigt inte alls matchar byxorna i skräddarställning - det är väl så man ska sitta? - på klinkersgolvet i tvättstugan med ett enormt täcke framför mig. Febrilt petandes med tråd och nål, byter nål, tråden passar inte och böjer sig sådär envist ni vet, byter nål igen och igen och igen och igen tills jag tillslut sitter där med en stor nål i allafall - sorry svärmor - och får igenom tråden. 
Inser att jag inte tänkt på att ha en sax, skiter i det och biter av tråden istället. Funderar en stund till på om jag skall ha dubbeltråd eller enkeltråd, inser att jag int har en blekaste jävla aning om hur man startar upp med enkeltråd så det fick bli dubbel - tänk att sy kunde bringa fram så mycket frågor - 
syr från ena sidan till den andra, har massa tråd kvar när jag kommer fram och bestämmer mig för att köra tillbaka igen, när jag kommertillbaka med betydligt mycket mindre tråd inser jag att jag inte lyckats sy ihop det ordentligt i andra änden - hurfan kunde jag missa det? - och tar då beslutet att '' hoppa'' tillbaka för att sy ihop den änden ännu en gång, eller kanske liksom lite bredvid, och eftersom jag inte hade en sax så syr jag även fast en liten ''flik'' istället för att klippa bort den. 

Ja men alltså ni hör ju. Hur svårt kunde det va liksom? 

Men iallafall, nu är hålet tätt och jag fick sova med mitt älskade täcke, T fick behålla sitt tunna, lätta och kalla täcke på sin ända av sängen så rullade jag in mig i två meter täcke och sov som en gris, nöjd över mina kunskaper inom sömnad. 
 
 
 
Ja men alltså ni ser ju! 

Barbie