Jag är väldigt organiserad, - enligt mig själv då alltså- 
Jag har alltid något slags organiserat kaos, i andras ögon är det nog bara kaos men i mina ögon organiserat. 
När jag jobbar ser det nog ostyrt ut men faktum är att jag får panik om jag inte radar upp på rätt sätt eller om någon rör mina papper eller flyttar på dem, för jag vet precis hur jag har dem. 
Men när jag slutar för dagen ska mitt skrivbord vara rent, det jag ska göra kommande dag ligger på en plats, övriga saker som är klara stoppas undan, pennor radas upp och lösa saker plockas bort. 
Att starta dagen med ett fulls skrivbord skulle förstöra min värld.

Som jag berättat tidigare så skriver jag listor, gärna färgkodade eller matchande färger. 
Skriver jag en lista skriver jag med en färg som passar med strykpennan som kommer måla över det. 
Rosa text stryks med rosa strykpenna, Orange text stryks med orange strykpenna osv osv.
Och jag gillar sådan organisering överallt. tex insåg jag hur löjligt det är att det för mig  är viktigt att företaget representeras likadant överallt. Det är viktigt för mig att grabbarna har likadana kläder, det är viktigt för mig att bilarnas dekaler utförs på samma sätt. Idag gick det upp för mig hur sådant tillfredställer mig lite för mycket. 
Jag fick mail, från vår projektledare, där hans mail avslutas med likadan signatur som min, samma typsnitt, lika stor logga och allt det där, med samma hälsningsfras. 

Det är enat, det är strukturerat och jag log. 
Trodligen av många olika annledningar, kanske inte bara det här med organisering utan även den konstiga känslan om att någon sitter och skickar mail med en likadan signatur som mig, i mitt bolags namn, till mig. 
Vi är fler, vi växer, det händer något. Och här sitter jag nu i min bubbla och är nöjd över en signatur i ett mottaget mail.  Snyggt. 

 
 
 
 
Sedan kan vi kolla vidare runt på mig som person och hur jag lever, inte lika organiserat utan lite mer kaos. 
För att vara organiserad accepterar jag kaos förvånansvärt bra. 
Tex. min bil, herregud min bil! Där är det kaos, jag finner liksom inget intresse att inte ha kaos i den, utan det funkar för mig. Jag prioriterar inte ordning i bilen, det finns liksom inte för mig att det skall vara kaosfritt i den. 
Och min man blir galen, för han klarar inte kaos i bilar, jag klarar kaos i bilar. 
Tills den dagen det är någon som av någon oförutsägbar annledning helt plötsligt ska åka med. 

Då dör jag. 
 
 
 
Barbie