Sängen är full, för att jag är hönsig. 

Jag lovade mig själv när jag väntade första barnet att de minsann aaaaldrig skulle sova i våran säng. 
Jag har sett skräck exempel på föräldrar som lever ett helvete när de försöker lära barnen sova i sina egna sängar, jag har sett föräldrar som aldrig får en stund tillsammans för att de har någon yrboll ligger emellan dem, jag har sett föräldrar som aldrig får sova då barnen inte ligger still i sängen, jag har sett föräldrar ha sina barn bredvid sig i sängen upp till så långt som sju års ålder för att de inte orkar ta fajten på kvällen.  
Jag har sett barn vara ostabila och otrygga med att sova i sina rum, jag har sett barn som är rädda för att sova själva, jag har sett hushåll drabba samman för att ingen får sova som de ska. 
 
Och jag svor, att det aldrig skulle bli vi. 

Det roliga är att jag lyckades, barnen har alltid sovit i sina sängar, från dag ett. 
Vi har fått sova själva genom spädbarns åren. 
Men på senaste tiden har det hänt någonting, jag har börjat hönsa, och oj som jag har börjat hönsa. 
Sjukdommar, tröga luftvägar och spyor, det är ju bäst att de sover mellan oss. 
Så jag kan ha koll. 

Och  nu ligger vi där, var och varannan natt i en stor säng som aldrig tycks bli tillräckligt stor även om vi till och med köpte en större, den är för trång. 

Jag minns hur jag längtade efter att barnen skulle komma ut ur magen så jag kunde slippa få deras små händer och fötter intryckta mellan mina revben, jag längtade efter att få slippa kickboxningen som pågick konstant med min kropp som rink. 

Och ni ligger jag där, var och varannan natt i min egna stora säng med kickboxning och slag inte bara i magen utan på halsen, benen och ansiktet, helt plötsligt har hela jag blivit rinken tillsamman med min man som ligger två meter bort. 

Men de andas, de lever och de spyr inte. 
Jag kan nog ta att vara rinkt något år till trottsallt. Och får nog erkänna att jag kanske hade lite fel i början om att aldrig ha barnen i våran säng. 
 
 
Barbie 
    Hönsar runt på 6.5 cm