Vabruari

Publicerat i: Allmänt
Vem skriver inte om Vabruari nu förtiden?
Men det är ju svårt att undvika under just denna månad, influensan springer runt från hus till hus och trycker ner familj efter familj, hoppar på oskyldiga barn och slår hårdare än någonsin. 

Men så satt jag där, tidigare i veckan med ett uns av hopp med idiot tanken om att Februari faktiskt snart är slut och att vi otroligt nog kanske detta år kunde få vara befriade från detta, att vi kanske kunde slippa.
Vi vabbade ju nästan två veckor med en ihärdig förkylning i slutet på Januari, det kanske räckte.
Tänk om det var vår grej iår, att vi iår slipper se maten lämna kroppen från fel hål.

Dumma tanke,
idiotiskt.

Jag hatar nämligen magsjukan - ja vem gör inte det tänker ni-
Men såhär. Jag kan ta magsjuka, jag överlever, den brukar inte bita så hårt på mig - jinx- så jag överlever liksom. Oftast en spya, kanske i värsta fall två på samma dag, lite slö den dagen sen är det bra - dubbel jinx- 
Men ni förstår mina barn, mina älskade små barn, jag vill bespara dem på det, det liksom fungerar inte. 
Jag blir en såndär galen hönsmamma med konstant sömnlöshet, konstant ont i magen, konstant oro, hönsar runt med hinkar när de inte ens behövs, känner en oro som hugger som en kniv i magen bara någon av ungarna hostar, stel som en pinne i sängen med barnen bredvid. De sover, jag övervakar - läs stirrar - tolkar in varenda rörelse och vartenda ljud, När det varit tyst en stund försöker jag slappna av, sluter ögonen, hör någon hosta och som på en nanosekund sitter jag där, klavaken med adrenalin som om jag ska springa ifrån en björn med hinken i handen under barnets haka samtidigt som jag sliter upp stackaren i sittande position och där någonstans under en sekunds handling inser jag att det enbart var en hostning och så har jag då rivit upp barnet likt en strikt militär helt i onödan för att jag någonstans målat upp en bild av att min barn kvävs i sina egna spyor för att jag inte reagerat tillräckligt snabbt. 

Med den bilden i huvudet ligger jag där, klarvaken, stirrandes, livrädd och sömnlös.
I tron om att  mina barn ska dö. 

Så har jag hållt på nu, under hela februari, eller egentligen sedan i höstas, M har haft problem med sina luftvägar och där av hotsat tills hans spytt, och varje gång vi kommit till den punkten har jag suttit där som en hönsande militärmorsa med vatten, papper och hink, vaken. 
För ni förstår M fattar inte riktigt att han ska spy, han kämpar emot, han tvingar tillbaka spyan samtidigt som han hostar och gråter, sväljer, hostar, spyr, sväljer gråter och är arg, bredvid sitter jag, militär, höns, vaken. 
Hör P hosta i rummet ovanför mig, målar upp en bild om att hon ligger på rygg och spyr, där med dör. 
Jag hönsar upp och hämtar ner henne till vår säng, ligger kvar och övervakar. 

Morgon, natten har gått bra, hela familjen utvilade, pigga och glada. 
Allt som hände var en host spya och vi kanske klarade oss ändå. - Jinx- 
Trött nervsammanbruten militär höns morsa makar sig till jobbet. 

 
 


 
Barbie