Så var det dags för det sista inlägget från året som varit.
Jag kommer presentera två inlägg,
Inte för att något av dem är de mest lästa, utan för att båda två tillsammans har skapat stora diskussioner och jag har fått så fantastiskt feedback på dessa inlägg. Jag har fått höra att det är skönt för folk att få läsa om så stor öppenhet och uppriktighet, att andra som lever i samma situation känner sig glada att de får se att de inte är ensamma. Att det är fler som lever likadant och måste pussla med livet och vardagen mer än vanligt. 


Det första som publicerades kommer jag lägga här nedan i sin helhet, 
Andra inlägget som är en liten fortsättning hittar ni om ni trycker här. 
 
- Varför ska man skämmas?- 
 
Att leva med psykisk ohälsa är ofantligt tufft, att kämpa dig igenom vardagen och känna att du egentligen inte orkar och kan ta dig igenom just det du har framför dig men ändå veta om att du egentligen inte har något val, vilket egentligen får dig att tycka det är ännu tuffare, varför klarar alla andra just den här grejen men inte du?
 
Att leva som annhörig till psykisk ohälsa är egentligen lika tuft, att hela tiden känna oron och ansvaret över den andra personen. Att alltid gå runt och känna dig skyldig och tvungen till att alltid finnas där. 
När ska du får lägga din tid på dig själv och inte alla andra runt om kring? 

Hos oss i vår lilla familj lever vi med båda delarna, en av oss lever med psykisk ohälsa och en av oss lever som annhörig. 
Det är en tuff period som kräver så mycket av båda parterna i vårt förhållande, det kräver så mycket av våra närstående runt om kring. Ibland känns det som att de blir mer drabbade av det än vad faktiskt vi blir, 
Jag har en fantatsisk bror som bokstavligen jobbat sig in i väggen för vår skull, jag har en fantatsisk svärmor som alltid finns på plats 24 timmar om dygnet och öppnar upp sitt hem för sina barnbarn alltid och jämt. 
Allt gör dem för att hjälpa oss. 
Allt vi gör är för att hjälpa varandra. 

Hur tar man sig egentligen igenom en sån här period utan att någon av oss går under, hur klarar man egentligen av vardagen när man har något som följer med en och klänger sig fast på ryggen som en tung ryggsäck som aldrig går att lägga ifrån sig och som ingen ser. 

Men viktigaste av allt, hur pratar man egentligen om det? varför känner man att man behöver dölja det? Varför känner man att det inte är någon som får veta? Varför känner man att det är en jobbig grej som händer som ingen annan får veta, och varför ska den som lever med psykisk ohälsa känna att den ska skämmas och hålla tyst ? 
 
 
 
Ser ni hur bra jag lyckats fånga bilden på oss när jag är sådär sjukligt irriterande och T bara är så trött på mig. 
Men vet ni, det gör absolut ingenting, för jag vet att imorgon när jag vaknar ligger han där bredvid mig fast jag varit sådär jätte jobbig, och jag vet att den dagen kommer vi kunna fånga en bild på oss när jag är så sjukt trött på hans jobbiga humör. och ändå vaknar jag bredvid honom dagen efter. 

Det är så av många annledningar. Men vår tillit till varandra och vår vetskap om att vi alltid kommer vakna bredvid varandra har vi egentligen den här sjuka sjuka psykiska sjukdommen att tacka för till viss del. 
För allt vi gått igenom, alla prövningar vi fått på oss och den här perioden vi har just nu har testat oss och testar oss i största möjliga mån. och den ger oss möjligheten att hela tiden se varandra på nytt sätt och ställer kravet på oss att alltid visa vår kärlek för att den ena eller andra personen faktiskt ska orka vardagen. 
 
 
Barbie