Rubriken om mig

Publicerat i: Allmänt
Tänka sig att det idag är ett år sedan jag några dagar tidigare blev uppringd av en man som utgav sig för att vara reporter från tidningen Corren, en lokaltidning här i en av hålorna i östergötland.
- tydligen en av de större men det är inte så noga -
 
 
En man som var helt galet olikt  mig. Jag vet inte om  ni tagit del av den där boken ''omgiven av idioter'' 
Nej inga förhastade slutsatser om att han är en av de idioterna som jag just då blev omgiven av, 
Nej såhär, jag har inte läst boken - pratar om den för oddsen är högre att folk har läst den med tanke på vilken galet stor fluga den boken har blivit - men jag var på en kurs innan sommaren som handlade om samma sak som boken, - dock så mycket mycket mer ändå -  så jag har ju då lärt mig det här om färger och rutor och boxar, vem som passar bäst med vem och vem som pratar bra ihop med vem och vilka boxar som har en så pass hög missmatch så de inte ens borde kunna vistas i samma rum - behöver inte vara så, de kan även älska varandra - 
Nu var det så att den här personen som ringde var en såndär box långt snett nedanför min egen, och i telefon då, en person man inte känner som uppenbarligen inte vill rusa igenom ett samtal som jag vill, gärna väntar in tystnaden så det blir sådär jobbigt, ibland började jag tro att vi påbörjade en tyst minut för någon som jag inte kände till, sjukt jobbigt om han gjorde detta och jag avbröt tystnaden gång på gång med min extrema oförmåga att enbart hålla käften och helt enkelt låta folk ta sin tid. Men så fungerar ju inte jag, så medan han var tyst och uppenbarligen ville telepatera över något till mig så skrattade jag halvnervöst och försökte komma vidare i samtalet. 

Så när detta extremt tryckta, lite konstiga och för mig svettiga samtal var över hade jag förstått att det skulle komma hem en reporter till mig, för att göra ett inslag om mig. Om mig. Om fyra dagar, hemma hos mig, mitt i snökaoset - ja det snöade faktiskt den här veckan förra året, mitt i allt. Så ville tydligen att folk skulle läsa om mig inte bara här på det här sjukt konstiga sättet som jag pratar om  mig själv på utan i en tidning, men svart gammalmodig hundraårig trycksvärta, pressad på ett annars värdelöst papper som inte duger till annat än att pressa just trycksvärta på. 

Väl igenom med allting, när bilen väl lämnat min uppfart 4 dagar efter det där samtalet skrattade jag lite för mig själv och tänkte att det kan bli en kul notis för Linköpingsborna att läsa om. 

När jag sedan lyckas sno över mig ett ex färdigtryckt papper visar det sig att det inte bara är en liten notis, utan där är jag, stora bilder, enorm rubrik. Om en tjej som är 24, VD och har två barn. 
WOW vilken galen entreprenör, men varför är det bilder på mig ihop med den rubriken? 
Svårt att förstå, svårt att få det sjunka in, men det är också en del av mig, lilla jag gör ju bara något som jag tycker är kul, det dödar mig, drar i mig och oftast försöker ta livet av mig, men det är väl inget märkvärdigt med det? Jo tydligen. 




Och dagen efter, visar det sig att det inte bara är de stackarn inneboende i Linköping som fått se en enorm rubrik om mig på en helsida, utan även Norrköping får ta del av specktaklet. 

Ser ni vad cool VD jag är som står där och hänger på min fina lilla blå? 
 
Och det är så kul, att sitta här ett år senare och se vad som faktiskt hände, jag tror jag fattar det nu, inte då utan nu. 
Och nu kan jag få se svart på vitt - bokstavligen med trycksvärta och allt - vart vi stod då och vart vi står idag, hur vi har utvecklats och att vi kommer en bra bit på vägen. 
Tex. så byxorna jag har på mig satt som en smäck när  bilderna togs, idag får jag såntdär fulhäng som ser ut som en välfylld blöja, alternativt om jag drar upp dem till tuttarna - ja de hänger lite längre ner än vad de ska - så får jag ett bredare och skrynkligare arsle än vad som anses vara smickrande. 

Nr.2 så har vi flyttat, bor i ett hus i ett villaområde som det ironiskt nog står i texten att vi inte ville, dubbelmoralen kommer in när den är som bäst. 

Men trevligaste av allt egentligen är ur arbetssynpunkt, jag kan se, läsa och förstå att vi kommit en enorm jävla bit på vägen, att vi är på gång. 
Tex. så är vi idag 11 st medarbetare, och på måndag börjar vår första heltidsanställda tjänsteman hos oss som projektledare. 
Det är kul, spännande och intressant. 

Barbie