Att leva som mig

Publicerat i: Allmänt
Så solen lyser, det är varmt och jag känner mig uppstudsig i bilen på vägen hem, 
Jag får den briljanta idén om att parkera bilen hemma och där med byta till cykel med cykelkärra för att med det ekipaget plocka upp barnen från dagis. 
Kan inte bli bättre. 
 
Vår feeling
Denna vår feeling tenderar till att ge mig en känsla om att vilja röra på mig. Sjukt nog. 
 
Så jag tar ekipaget och styr iväg min kos, hinner nog inte mer än 150 meter innan jag slås av tanken att det var tyngre än vad jag kunde minnas det, 150 meter senare är jag farcinerad över min dåliga kondition. 
Vid första uppförsbacken - som faktiskt är ganska extrem - börjar jag skämmas, jag får nämligen kliva av och gå upp hela backen. Sjukt att jag är så otränad. Fatta flåset som ångar ur mig vid det här laget. 
 
På dagis packar jag ner barn inbäddade med medhavt täcke som värme för dem och styr om kosen hemåt. Slås direkt av att barnen borde banta, de har fått alldeles för mycket mat under vinterhalvåret, de väger nämligen som elefanter. Jag är nära döden, funderar ytterligare på hur mycket de gått upp på kort tid, flåsar, tror jag ska dö. Detta samtidigt som P ställer frågor och för en konversation med mig, jag kan inte svara, får ingen luft. 
Undrar om hon är medveten om hur nära döden hennes mamma är vid det här laget, jag har svårt att svara och hon tjatar på tills hon får svar. I den där extrema nedförsbacken - som tidigare var en uppför- ser jag min ljusning i att få vila lite, andas, glida, sjunger halleluja för mig själv. Men ganska snabbt inser jag att jag trampar även i nedförsbacken. Varför i hela helvetet måste jag trampa i nedförsbacke? 
Stannar, tar en titt, och inser. 
 
 


Punktering på cykelkärran. 
Så klart. 
Död. 
Flåsar. 
 
Tar tag i styret, sätter mig på och trampar vidare med brännande lår. 
Bara resten av vägen hem kvar. 

Bra idé Emelier, verkligen bra idé.. 
 
 


Spaghettiben.