Nej, det är min katt. 
Min bebis. 
 
Dessvärre är han inte lika liten och söt, eller nej lika liten som på denna bild. Söt är han! 

Morgan har funnits hos mig sedan han var tre veckor gammal då han blev övergiven av sin mamma vilket resulterade i att han fick bli en flaskkatt. 
Den katten har hängt med mig i snart åtta år och betyder livet för mig. 
 
 
 
 


Men i somras när vi flyttade försvann han efter ca. fem dagar. Han liksom kom inte hem. Jag kunde liksom aldrig riktigt förmå mig att skriva om det då jag inte riktigt kunde sätta ord på hur jag kände över att han var borta. Jag trodde även att om jag skrev om det så skulle det liksom bli en verklighet, det skulle bli på riktigt. 

Så jag gav liksom upp lite. 
Helt plötsligt har sju månader gott, och jag börjar inse att jag måste arbeta med insikten om att Morgan kanske inte skulle komma hem någon mer gång ändå. 
 

Men så en dag kom ett inlägg upp från ett djurhem i Linköping om en svartkatt, jag ville liksom inte riktigt tro det, att få sent på kvällen -med en nervositet som jag inte visste vart jag skulle göra av- åka till djurhemmet, kliva in och se en svart pälsboll ligga i kattställningen, jag blev till en början osäker, en svart katt är ju en svart katt, men så fort de där huvudet poppade upp och jag fick se ögonen släppte allting ifrån mig, på något helt galet sätt stod jag där, över ett halvår senare och tittade in i de där ögonen igen. 

 
 
Det är knappt så att jag kunnat förstå det själv, att han är hemma. 
 
 
 
Helt galet, min fina fina lilla romflaska. 


Barbie