Just nu känns det lite som att jag skriker ut till hela världen att jag är här. 
Men jag har båda fötterna på jorden och vet att så inte är fallet. 
Men det som händer såhär när man blir publicerad på lite olika ställen på kort tid är att folk kontaktar en från lite olika håll. 
Det är alltid kul. 
Men jag har alltid dragit mig för att skryta. Tvärt om så vill jag oftare måla ner. Förminska. Det är inte så stort. Lilla jag. Osv. 

Så det blir så svårt att läsa om sig själv i tidningar och på webben. 
Det hände för ett år sedan när jag var med i NT & Corren. -  Norrköping och Linköpings tidningar - 
Kort efter det blev jag kontaktar av maskinentreprenören och blev erbjuden en krönikörs plats. Vilket jag - som ni vid detta laget vet om - tackade ja till. 

Men att få mina krönikor publicerade eller att Expressen delar vidare mina blogg inlägg är en helt annan grej. Det är ju jag som skrivit. 
Att få läsa i större tidningar om mig själv med en hel del - i mina ögon - skryt känns overkligt. Så svårt att ta på. 
Jag är ju bara jag. 
Jag gör ju bara det jag älskar. 

ATL inleder sitt reportage med texten 
" Hon är ung, tjej och VD för ett växande entreprenadföretag, en bransch som fortfarande är kraftigt mansdominerad. 

Att hon dessutom valt att adressera #metoo i företaget på sitt eget sätt gör henne inte mer vanlig "

Så svårt att förstå att det är mig själv jag läser om. 


Förra året när jag hängde i NT och Corren fick jag veta att min gamla gymnasium hade satt upp artikeln. 
Nu med ATL fick jag ett mail. 
Tänk att jag är ihågkommen och att de faktiskt tar sig tiden att skriva. 
Till lilla mig. 


"Hej Emelie!

Jag hade förmånen att lära känna dig som lärare en stund under din gymnasietid, vilka ämnen det handlade om har trillat ur minnet men du och de andra i din årskurs har jag inte glömt. En lite märklig konsekvens av att just varit lärare är dock att bilden fastnar vid 18-år, som att tiden och människorna runt omkring fryser fast i nostalgi och sentimentalitet. Därför är det extra roligt att få den bilden utökad av att se vad som hänt i ditt liv sedan dess.

Jag minns dig utifrån ditt stora mod, starka empati och din påtagliga drivkraft. Du var på den tiden en person som vägrade låta dig definieras av någon annan än dig själv, en egenskap jag hyser enorm respekt inför. Jag blir därför glad av att i ATL och på din blogg se att detta inte avtagit ett dugg utan istället växt och verkligen blommat ut till något storartat! Jag beundrar verkligen det arbete du gjort och gör med företag, familj och för en god samhällsutveckling.

Därför vill jag gratulera till dina framgångar så här långt och lyckönska dig i fortsättningen. Ser fram emot att läsa om goda exempel på ledarskap, om växande företag, om samhällsengagemang i de svåra frågorna och om en ljus framtid med dig i centrum.

Allt gott till dig och familjen!"


Glädje 



För er som kanske inte lyckats utläsa reportaget från bilderna jag lade upp så finns det att finna en version av på webben genom att trycka här 


Barbie 
      Vandrar generat vidare 

Kommentera 0
Förra veckan fick jag ett samtal från en reporter som jobbar för Jobb & karriär sidorna i ATL & Land Lantbruk. 
Samtalet var en intervju med frågor om mig som kvinnlig företagare i en mansdominerad branch. 

Idag kom tidningen ut, dessvärre har jag enbart fått kort skickade till mig, jag skall se om 
jag kan få tag på reporteget i webbaserat format eller bättre bilder på tidningssidan. 

Men det är alltid kul när folk är intresserade av mitt arbete och hur vi jobbar. Framförallt dessa frågor, det blir lite utanför det klassiska ''men du är ju tjej'' 

Så kul att göra och hoppas jag kan hjälpa andra att belysa hur arbetsplatserna borde jobba kring me too frågan. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Barbie 
 
Kommentera 0

Damp på Jobbet

Publicerat i: Allmänt
Krönika dags. 
För er som vill läsa krönikan i ''rätt'' forum kan ni klicka här. 
 
 
Han ramlar in alldeles för sent på arbetet, inte många minuter egentligen men tillräckligt sent för att alla skall ha noterat att han är för sen. Stövlar in som en orkan med spöregn efter sig en solig julimorgon. Det märks tydligt att personen är stressad och upprörd över en morgon som antagligen har varit skit.
 
För let’s face it, att försova sig är aldrig kul.
 
Har du barn på köpet blir den där försovningen den värsta handlingen du kunnat göra det här året; alla vet att försova sig och ha barn aldrig är en bra kombination. Hur lugn man än håller sig, och hur många gånger man än räknar till tio så ska alltid den där tvååringen den dagen springa tjugosex varv runt huset med snoppen dinglandes fritt. Detta är jag övertygad om är enbart ett manligt syndrom. Vi är lite såhär människor. Eljest alla.
 
Väl på jobbet är humöret i botten. Varpå en kul kollega kanske väljer ut det rätta läget och känner att detta är dagen han ska slänga ur sig en kommentar. Plötsligt står mannen där bröstande men mörk basröst. Inte så klokt.
 
Jag är för övrigt alltid lika fascinerad över hur högt ni karlar kan låta med så mörka röster. Ska en annan skrika låter det som om jag jobbar på min C-ton för att spräcka alla rutor som finns i närmaste kvarteret … Men skrika kan jag.
 
Mitt i allt denna morgon så frågar jag mig själv: Hur hanterar vi alla dessa diagnoser bäst på en arbetsplats?
 
Varför pratas det inte mer om just ”diagnoserna” när det kommer till arbetet. Hur får arbetsgivare och kollegor rätt stöd och hjälpmedel att hantera diagnoserna rätt? Stöden finns för hemmet inom husets fyra väggar, skolan, men livet fungerar inte likadant i arbetet som hemma. Vet vi företagare vad NPF är (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)? Om inte är det dags att ni plugga på. Ansvaret ligger nog både på företagaren och kollegor. Det är upp till var och en att se till att arbetsplatsen är en trivsam plats för alla och att den fungerar.
 
Jag ser inte NPF som ett hinder utan tvärtom, det är en styrka och jag skulle gärna ha fler sådana anställda. Men det är vårt ansvar att se till att personen med diagnos kan prata om den och lära oss hur man jobbar med den. När jag är som mest uppe i varv eller har min gas tryckt ner i mattan får jag nästan oftare höra frågan ”har du damp eller?” före jag får frågan om jag har mens. Det säger en hel del om var vi befinner oss.
 
 
 Barbie 
Kommentera 0
Visa fler inlägg