Just nu känns det lite som att jag skriker ut till hela världen att jag är här. 
Men jag har båda fötterna på jorden och vet att så inte är fallet. 
Men det som händer såhär när man blir publicerad på lite olika ställen på kort tid är att folk kontaktar en från lite olika håll. 
Det är alltid kul. 
Men jag har alltid dragit mig för att skryta. Tvärt om så vill jag oftare måla ner. Förminska. Det är inte så stort. Lilla jag. Osv. 

Så det blir så svårt att läsa om sig själv i tidningar och på webben. 
Det hände för ett år sedan när jag var med i NT & Corren. -  Norrköping och Linköpings tidningar - 
Kort efter det blev jag kontaktar av maskinentreprenören och blev erbjuden en krönikörs plats. Vilket jag - som ni vid detta laget vet om - tackade ja till. 

Men att få mina krönikor publicerade eller att Expressen delar vidare mina blogg inlägg är en helt annan grej. Det är ju jag som skrivit. 
Att få läsa i större tidningar om mig själv med en hel del - i mina ögon - skryt känns overkligt. Så svårt att ta på. 
Jag är ju bara jag. 
Jag gör ju bara det jag älskar. 

ATL inleder sitt reportage med texten 
" Hon är ung, tjej och VD för ett växande entreprenadföretag, en bransch som fortfarande är kraftigt mansdominerad. 

Att hon dessutom valt att adressera #metoo i företaget på sitt eget sätt gör henne inte mer vanlig "

Så svårt att förstå att det är mig själv jag läser om. 


Förra året när jag hängde i NT och Corren fick jag veta att min gamla gymnasium hade satt upp artikeln. 
Nu med ATL fick jag ett mail. 
Tänk att jag är ihågkommen och att de faktiskt tar sig tiden att skriva. 
Till lilla mig. 


"Hej Emelie!

Jag hade förmånen att lära känna dig som lärare en stund under din gymnasietid, vilka ämnen det handlade om har trillat ur minnet men du och de andra i din årskurs har jag inte glömt. En lite märklig konsekvens av att just varit lärare är dock att bilden fastnar vid 18-år, som att tiden och människorna runt omkring fryser fast i nostalgi och sentimentalitet. Därför är det extra roligt att få den bilden utökad av att se vad som hänt i ditt liv sedan dess.

Jag minns dig utifrån ditt stora mod, starka empati och din påtagliga drivkraft. Du var på den tiden en person som vägrade låta dig definieras av någon annan än dig själv, en egenskap jag hyser enorm respekt inför. Jag blir därför glad av att i ATL och på din blogg se att detta inte avtagit ett dugg utan istället växt och verkligen blommat ut till något storartat! Jag beundrar verkligen det arbete du gjort och gör med företag, familj och för en god samhällsutveckling.

Därför vill jag gratulera till dina framgångar så här långt och lyckönska dig i fortsättningen. Ser fram emot att läsa om goda exempel på ledarskap, om växande företag, om samhällsengagemang i de svåra frågorna och om en ljus framtid med dig i centrum.

Allt gott till dig och familjen!"


Glädje 



För er som kanske inte lyckats utläsa reportaget från bilderna jag lade upp så finns det att finna en version av på webben genom att trycka här 


Barbie 
      Vandrar generat vidare