Med den situationen vi lever i så går en av oss regelbundet i terapi, 
ett samtal med en annan person som kan bakgrunden, hängd med sedan Mars månad och lärt känna oss och vår familj. 
Varannan gång går vi båda två dit tillsammans och pratar ihop, går igenom senaste tiden, bra ,dåligt, ser framstegen och nerslagen. Pratar om situationer som uppstått som man kanske inte lyckats prata om tillsammans eller kanske inte ens har velat prata om. 

Det är så skönt, det är en befrielse. Att sitta där och få prata utan att känna stressen, vardagen och livet runt omkring med alla måsten. 
Det är ganska konstigt egentligen, men T och jag är faktiskt ganska bra på att prata med varandra, berätta om de dåliga dagarna, förstå när den andra behöver utrymme. 
Men när vi sitter där så ser jag att vi kanske inte är så bra som vi tror, det kommer fram något annat under de här tillfällena som annars inte kommer fram, men framförallt så kommer de fram på rätt sätt. 
Hemma i den vanliga miljön så tas allting så förhastat, man kanske inte lyssnar, eller än mindre tänker på hur man pratar, ibland tänker man inte på helheten, ser inte de positiva sakerna i det negativa. 
Men där och då, i det där rummet så ser man även de bra, man tänker på hur det läggs fram och lyfter de bra sakerna i situationen medan man pratar om det som hände och hur det blev. 

Med ett par andra ögon och en erfarenhet som kan berätta om reaktioner, sätt att förhålla sig till, hur hjärnor med olika diagnoser ser, tänker, känner och reagerar olika. 
VAD det är som framhäver reaktionen och vad den egentliga bakomliggande känslan till just den reaktionen är. 
Och så sitter man där, med ett enda stort AHA i huvudet. 
Man får så mycket förklarat med så få enkla ord som man innan kanske inte såg, utan som i ens egna ögon tidigare bara såg dumt ut. 

Bästa frågorna som ställs där inne i det rummet är hur var och en av oss vill att den andra ska göra så den kan hjälpa istället för att stjälpa. Hur vill jag att T ska göra när han bryr sig sådär mycket om mig så att det blommar över när han blir rädd. Hur vill T att jag gör så han inte känner sig undan röjd och glömd när jag ångar på. 
Hur vill vi tillsammans hantera vardagen för att båda ska flyta som bäst, när ska vi bromsa varandras framfart och när ska vi öppna upp spåret och låta den andra ånga på, när ska vi bry oss nära tätt inpå och när ska vi kanske bara bry oss på lite avstånd. 
Hur ska vi prata, när ska vi prata och hur mycket ska vi lyssna. 
Vid vilka tillfällen ska vi tolka och när borde vi egentligen bara låta det vara. 
 
Jag anser att alla par egentligen borde få privilegiet att få göra detta, eller egentligen ta sig möjligheten att göra detta. Jag kan inte förstå varför det ska vara någon form av tabu, det är bra, det är smart och jag tror alla skulle behöva testa det, med eller utan diagnoser, med eller utan barn, med eller utan deprission. 
Tänk så mycket vi skulle lära oss om vi kunde lyssna och faktsikt förstå. 

bilden är tagen precis vid dörren påväg till dagens terapi. 

Jag väljer att spendera mina dagar precis där, precis bredvid det där blyga leendet, bredvid den där mannen som älskar, hatar, bråkar, smeker, bryr sig lite för mycket, bryr sig lite för lite, skrattar och skriker, allt i ett, en helhet i ett perfekt paket med armar som håller om mig som ingen annan kan, med pussar i min panna som ingen annan kan ge som han. 
Tillsammans i vårt eget lilla kaos bygger vi vårt liv, oss. Han och jag. 
 
 
Barbie 

Kommentera 0

Min rädsla

Publicerat i: Allmänt
Det absolut effektivaste sättet att bota rädsla är genom att agera. Ofta är rädslan som störst innan man gör det som skrämmer en, istället för när man faktiskt gör det. Genom att agera så besegrar du rädslan med tanke på att det inte är något farligt du faktiskt gör. Utmana rädslan och utsätt dig för saker som gör dig obekväm. Detta kan vara det absolut mest effektiva sättet att utvecklas på. Genom att helt enkelt lämna sin komfortzon och utmana rädslan.
 
Obekväm ? Så in i h. 
Rädd? Som satan 
Flodhäst ? Mer som en heffaklump. 
Men jag utmanar, testar och faktiskt gör det. 
Jag är iallafall nöjd, även om jag inte gör det snyggt så hänger jag där, livrädd och svettig. 
Men nöjd. 
Jätte nöjd faktiskt.
 
 
 
Det börjar med att man inte alls känner sig sådär snygg som man faktiskt skulle vilja vara, sådär snygg som man tror att man ska vara redan från start. 
Man hade liksom målat upp någon slags fantasi om att så fort man ställer sig vid stången så är man snygg och smidig, 
Men låt mig berätta en hemlighet, Det är man absolut inte. 
Man - läs jag - är ovig, otränad och stel. Sen börjar man inse hur galet svårt allting är och då blir man genast ännu mer stel och heffaklumpslik. 
 
Att stå där vid en stång och lära sig alla de här grejerna, varje sak blir svårare och man känner sig klumpigare gör det inte lättare, sen kommer man liksom till någon spärr. 
Man slutar lita på sig själv, för allting man gör på stången handlar om att lita på sig själv, att tro på sig själv. 
Gör man inte det blir hindret enormt. 
Mitt hinder vid stången är högre än mount everest. 
Jag är rädd, jag känner mig klumpig, jag blir stel och litar inte på att jag håller mig kvar. 
Svetten rinner bara av tanken på att jag ska kasta mig upp. 
hinder, stress, svett. 
Det värsta är nog egentligen att jag faktiskt har ramlat ner en gång med huvudet först. 
Och ingenting hände, allting gick bra. Det var liksom inte värre än så. 
Men ändå så står jag där, räddare än någosin svettigare än någosnin, skräckslagen inför att ramla ner igen. 

Så jag tar små steg, små små små steg, prövar, testar, pressar mig själv och gör allting som jag känner att jag kan. Tillslut så hänger jag helt plötsligt där, inte smidigt, inte snyggt, men jag hänger. 

Rädslan är inte förbi och jag är fortfarande rädd för att göra det igen, 
men det går, det ska gå. 
Och en vacker dag så ska jag göra allt det där på stången och samtidigt vara bekväm, inte snygg, inte porrig, inte för någon annan, utan för mig själv. För att jag lär mig lite på mig själv och blir bekväm i mig, att göra och att vara. 

Jag kan, jag vill, jag ska, 
Även om det tar flera år. 
 
 
Barbie 
Kommentera 0
Jag förstår inte hur det kan vara så svårt för folk att förstå.
Varför är svensken så in i h*vetes j*vla dum att hen aldrig lär sig ?
Varför måste information på information på information skickas ut, delas och skrikas ut? 
Värst av allt är att svensken ändå inte förstår. 
Varför förstår ni inte ? 

Vi pratar och informarar om kött utanför sverige, ännu mer kött utanför EU, men framförallt utanför Sverige. 
Större delen av svenskens argument till varför de inte köper svensktkött är pengarna. 
Men hur kan inte pengarna vara värt allt som har med bra mat att göra, allt som har med god djurhållning att göra, allt som har med standarden för ett liv att göra, allt som har med miljö att göra. 

Sveriges bönder lever under hårda krav, något som de är stolta över, för vi i sverige är marknadsledande inom djurhållning samt miljön inom lantbruk och  djurhållning. 
Standadern för djuren är högre, vilket kostar mer, kraven för hållningen är högre vilket kostar mer, kraven för transporter är högre vilket kostar mer, kraven för medicinering är högre - vilket tro det eller ej - kostar mer. 

Vi använder minimalt med antibiotika, Se bilden. 
Hur kan ni ens fundera på attt äta köttet från de andra tallrikarna ? 
 
 
Vi har större ytor, större levnadsstandard och lägger mer tid och energi på varje indivit än något annat land. 
Ändå fortsätter vi handla utländskt kött. 
Där det inte bara har transporterats flera fler mil, både lavande men även slaktat för att ens komma in i sverige, utan där djurhållningen är sämre, kraven lägre samt att antibitotikan samt andra läkemedel har brukats högre. 

Borde ni inte fundera på HUR köttet utifrån kan vara så mycket billigare trots längre transporter. 
På vems bekostnad sker den prisänkningen ? 
Jag kan berätta för dig att den sker både på din & djurets bekostnad. 
 
 
Barbie 
Äter svenskt. 
 
Kommentera 0
Visa fler inlägg