Vi är nog ett speciellt folkslag vi föreragare. Det krävs nog en väldigt speciell hjärna för att göra dte vi gör. Ofta får jag frågan om jag inte saknar barnen, om jag inte vill vara hemma mer, hur det är att jobba som jag gör och ändå vara mamma och givetvis hur jag kan pendla som jag gör med min arbetsbelastning och min familj. 

Pendlingen är ju självklart ett nödvändigt ont. Vi har det bra där vi bor, vi trivs och har allt det vi behöver på just den platsen. Och med tanke på att mitt jobb är så hårt prioriterat så får man prioritera bort andra saker. Som i detta fall lägger jag inte mitt eget tycke och min egen smak i första rummet då jag mer eller mindre kan bo vart som helst, utan här är det familjen som får bestämma mest, jag lever och andas och är hemma där de är. Och just nu kräver det 14 mil om dagen av mig. Det är okej, det är bra och det funkar. 

Om jag saknar barnen, självklart, varje dag. Men det är nog här företagar hjärnan kommer in, jag har svårt att vara hemma längre perioder, jag känner mig instängd och rastlös, jag älskar mitt jobb, jag älskar att jobba och där har jag min passion. Om jag inte skulle få utöva den, göra det jag vill och leva på detta sättet så skulle jag inte vara en bra mamma, jag skulle inte kunna ge hela mig till barnen när jag väl är hemma för jag skulle ha ett behov av att komma därifrån. Det låter konstigt, och många av er tycker nog att jag är en dålig mamma som saknar mordersinstinkt och det är okej för mig att ni tycker så, men det är såhär jag fungerar och det funkar bäst. Då måste det få vara så. Tänk vad skönt det är att vi alla är olika. 




Skulle inte jag ha den passionen jag har och vilja göra det som jag gör så skulle mina grabbar i sin tur inte kunna åka hem till sina barn vid fyra som passar dem bäst. Och nej det spelar ingen roll att de då kunde ha haft ett annat jobb, för på det jobbet sitter då någon som fungerar som mig. Någon som byggt upp det och kännt att den kan lägga all sin tid på jobbet, sitt liv, sin energi. Vi fungerar så vi företagare. Vi lever för vårt jobb. 
Hur konstigt det än låter. 






Barbie 



Kommentera 1
Jobbet är väldigt rörligt, det är sällan regelbundna tider och mina tider anpassas - ganska logiskt nog - efter arbetsbelastningen. Nackdelen med att ha ett sådant arbete och utöver detta pendla 2 h/dag gör att det i perioder försvinner stora delar av tiden att lägga på hemmafronten. 




Oftast när jag är ute på kvällsjobb blir det inte bara någon timme utan det blir fler, jag försöker trycka ihop det så jag slipper jobba över flera dagar utan då kör jag på en dag istället, men det resluterar i att jag är hemma mellan 22.00 & 00.00 i runda slängar. Den tider sover barnen, för mig blir det en dusch och raka vägen till säng. Ofast har T redan lagt sig eller gör det när jag duschar. Att sedan lämna huset igen runt 05.00/05.30 innan någon annan vaknat är vissa perioder lite jobbigt. När man är mitt uppe i det så är det inget konstigt med det, man tänker inte riktigt på vad man gör. Tiden springer på. 
Men så helt plötsligt sitter man ner och inser att det är lite udda ändå, att smyga in i ett sovande hus för att smyga ut igen ur ett fortfarande sovande hus. 



Största fördelen jag ser med att göra så är för barnen. Jag får en känsla om att det är bättre för dem att inte se mamma på ett och ett halvt dygn än att bara hinna se mig någon minut på t.ex. morgonen. Det känns nästan bara som att retas. Då är det bättre att jag är borta men sen när jag är hemma så är jag hemma. 



Barbie 
Kommentera 0
Just nu känns det lite som att jag skriker ut till hela världen att jag är här. 
Men jag har båda fötterna på jorden och vet att så inte är fallet. 
Men det som händer såhär när man blir publicerad på lite olika ställen på kort tid är att folk kontaktar en från lite olika håll. 
Det är alltid kul. 
Men jag har alltid dragit mig för att skryta. Tvärt om så vill jag oftare måla ner. Förminska. Det är inte så stort. Lilla jag. Osv. 

Så det blir så svårt att läsa om sig själv i tidningar och på webben. 
Det hände för ett år sedan när jag var med i NT & Corren. -  Norrköping och Linköpings tidningar - 
Kort efter det blev jag kontaktar av maskinentreprenören och blev erbjuden en krönikörs plats. Vilket jag - som ni vid detta laget vet om - tackade ja till. 

Men att få mina krönikor publicerade eller att Expressen delar vidare mina blogg inlägg är en helt annan grej. Det är ju jag som skrivit. 
Att få läsa i större tidningar om mig själv med en hel del - i mina ögon - skryt känns overkligt. Så svårt att ta på. 
Jag är ju bara jag. 
Jag gör ju bara det jag älskar. 

ATL inleder sitt reportage med texten 
" Hon är ung, tjej och VD för ett växande entreprenadföretag, en bransch som fortfarande är kraftigt mansdominerad. 

Att hon dessutom valt att adressera #metoo i företaget på sitt eget sätt gör henne inte mer vanlig "

Så svårt att förstå att det är mig själv jag läser om. 


Förra året när jag hängde i NT och Corren fick jag veta att min gamla gymnasium hade satt upp artikeln. 
Nu med ATL fick jag ett mail. 
Tänk att jag är ihågkommen och att de faktiskt tar sig tiden att skriva. 
Till lilla mig. 


"Hej Emelie!

Jag hade förmånen att lära känna dig som lärare en stund under din gymnasietid, vilka ämnen det handlade om har trillat ur minnet men du och de andra i din årskurs har jag inte glömt. En lite märklig konsekvens av att just varit lärare är dock att bilden fastnar vid 18-år, som att tiden och människorna runt omkring fryser fast i nostalgi och sentimentalitet. Därför är det extra roligt att få den bilden utökad av att se vad som hänt i ditt liv sedan dess.

Jag minns dig utifrån ditt stora mod, starka empati och din påtagliga drivkraft. Du var på den tiden en person som vägrade låta dig definieras av någon annan än dig själv, en egenskap jag hyser enorm respekt inför. Jag blir därför glad av att i ATL och på din blogg se att detta inte avtagit ett dugg utan istället växt och verkligen blommat ut till något storartat! Jag beundrar verkligen det arbete du gjort och gör med företag, familj och för en god samhällsutveckling.

Därför vill jag gratulera till dina framgångar så här långt och lyckönska dig i fortsättningen. Ser fram emot att läsa om goda exempel på ledarskap, om växande företag, om samhällsengagemang i de svåra frågorna och om en ljus framtid med dig i centrum.

Allt gott till dig och familjen!"


Glädje 



För er som kanske inte lyckats utläsa reportaget från bilderna jag lade upp så finns det att finna en version av på webben genom att trycka här 


Barbie 
      Vandrar generat vidare 

Kommentera 0
Visa fler inlägg